Låglönesatsningar ökar arbetslösheten

Det finns inget låglöneträsk. God löneutveckling sker inte heller genom höjda lägstalöner, utan genom att man meriterar sig för nya arbetsuppgifter och nya jobb. Det skriver Jonas Milton i en debattartikel i Göteborgs-Posten.

I den pågående avtalsrörelsen reser facken krav på höjningar av minimilöner, lägstalöner och individgarantier. Det gör de alltid. Ett annat ord som facken ofta använder är låglönesatsningar. Det innebär att alla anställda ska få en lönehöjning, oavsett insats på jobbet. I den fackliga retoriken är låglönesatsningar det enda som möjliggör att anställda med låg lön kan få en bra löneutveckling.

Så är det inte. Almega har låtit göra en undersökning baserat på ett underlag av 278 000 medarbetare. I studien har löneutvecklingen för 9 549 medarbetare följts under fyra år, 2004-2008. Av dessa hade 5 607 lägstalöner enligt avtal år 2004. Övriga 3 942 utgjorde en kontrollgrupp.

Av dem som hade avtalad lägstalön 2004 kvarstod knappt fyra procent på lägstalön fyra år senare, det vill säga endast 206 medarbetare av 5 607. Dessa medarbetare har fått en betydligt sämre löneutveckling än de som lämnat lägstlönegruppen – endast 3,3 procent sedan 2004. De cirka 96 procent som lämnat lägstlönegruppen har fått ökade löner med i genomsnitt 10,8 procent under samma tid.

Studien visar att talet om en låglönefälla inte håller. Kollektivavtalens nivåer för lägstalöner har ingen funktion för individen.God löneutveckling sker inte genom höjda lägstalöner, utan genom att man meriterar sig för nya arbetsuppgifter och nya jobb. De få som är kvar i lägstlönegruppen behöver framför allt någon form av yrkesmässig utveckling. För dem hjälper inga låglönesatsningar.

I stället har låglönesatsningar betydande skadeverkningar på svensk arbetsmarknad. En av de allvarligaste är att de höjer inträdesbarriärerna att få jobb för ungdomar och personer med svag anknytning till arbetsmarknaden.

Arbetslösheten bland yngre i Sverige befinner sig på en skrämmande hög nivå och de flesta bedömningar gör gällande att ungdomsarbetslösheten kommer att stiga ytterligare de närmaste åren. Låglönesatsningarna har höjt de lägsta lönerna till nivåer där lönen inte motsvarar vad en oerfaren person kan bidra med i fråga om produktivitet. Det blir en förlustaffär för ett företag att anställa en ung medarbetare om lägstalönen är för hög.

Kompetensutveckling lönar sig inte

En annan effekt av låglönesatsningarna är en sammanpressad lönestruktur. Den gör att kompetensutveckling lönar sig dåligt. Företagens möjlighet att styra lönesättningen på effektivast möjliga sätt minskar, då höga ökningar av minimilönerna och generella löneökningar låser fast delar av löneutrymmet.

Lönebildningen måste göra det möjligt för företag att bättre premiera medarbetare för erfarenhet, utbildning, kompetens, initiativförmåga och skicklighet. Den medarbetare som slitit med en lång utbildning och ansträngt sig på jobbet ska inte behöva stå tillbaka för en missriktad facklig fördelningspolitik.

Ingen borde heller behöva betala priset för en förlegad solidarisk lönepolitik genom att förlora jobbet. Tanken att de personer som jobbar i mindre lönsamma företag och som förlorar jobbet på grund av höga, centrala lönekrav ska få nytt arbete i mer produktiva företag håller inte. Det är inte bara olönsamma företag som slås ut. Idag är det människor som slås ut.

Låglönesatsningarna står i vägen för en modern lönebildning där medarbetarens och företagens utveckling går hand i hand. Utrymmet att premiera medarbetare för kompetens och initiativförmåga krymper. Det går inte att förena med en kunskapsekonomi som den svenska.

Jonas Milton
vd Almega

Läs debattartikeln på GP:s webbplats