Ingen anledning till revansch i avtalsrörelsen

Avtalsförhandlingarna som börjar i höst kommer att föras i ett annat och mer positivt ekonomiskt klimat än i avtalsrörelsen 2010, vilket ger ett delvis annorlunda utrymme för lönehöjningar. En lärdom från 2010 som alla parter bör ta med sig är vikten av att de avtalade lönehöjningarna kommer på en nivå som på bästa sätt bidrar till återhämtningen i ekonomin och främjar sysselsättningen.

Läs debattartikeln på DN:s webbplats

Det sämsta vore om avtalsförhandlingarna kommer att präglas av en facklig revanschlusta präglad av en attityd att nu ”ska man ta ut allt som går”.
Det skulle innebära att facken skulle försöka få en högre löneökningstakt än vad som är ansvarsfullt och försvarligt. Då skulle vi riskera att göra om misstagen från 1995 då parterna på arbetsmarknaden via löneavtalen satte ett sänke på den positiva utvecklingen för Sverige. Räntan blev högre och ökningen i sysselsättningen kom av sig. Det ledde då till och skulle också nu leda till att bromsa den positiva trenden med sänkt arbetslöshet och att onödigt många personer står utan arbete.
Det skulle ta många år att få ner arbetslösheten. I praktiken skulle det innebära att många som idag står utanför arbetsmarknaden aldrig kommer in.

Finns det då inte skäl för revansch?
Var det inte de anställda som tog ansvar genom historiskt låga löneökningar och betalade priset för krisen?

Sett till avtalens nivå för de två åren 2010 och 2011 är Sverige väl i linje med Europa. Vi ligger tillsammans med exempelvis Danmark, Finland, Belgien och Holland nivåmässigt i mitten av avtalen i Europa för 2010 och 2011.

Ur de anställdas perspektiv är säkert reallönernas utveckling mer intressant. De bägge krisåren 2009 och 2010 tillsammans gav reallöneökningar på cirka 5 procent. Dessa kom dessutom efter en framgångsrik period på hela 15 år för de med jobb som fått genomsnittliga reallöneökningar på 2,6 procent per år och en total reallöneökning på omkring 46 procent.

Med andra ord är det svårt att se var argumenten för revansch ska komma från. En facklig huggsexa driven av revanschlystnad leder bara till höga nominella löneökningar som inte blir något värda eftersom de driver upp inflation och räntor. Tänk tillbaka på perioden 1980 till 1995 med nominella lönehöjningar i näringslivet på i snitt nästan 7 procent per år samtidigt som reallönerna minskade något. De höga reallöneökningarna i slutet på 90-talet hade också ett pris i form av en kvarstannande arbetslöshet på hög nivå.

Ett mycket mer konstruktivt förhållningssätt är att konstatera att de väl avvägda avtalade löneökningarna 2010 har varit ett viktigt bidrag till att Sverige snabbt återhämtar sig från krisen. Nu gäller det att ta ett fortsatt ansvar och hitta rätt nivåer även i den kommande avtalsrörelsen.

Vi bör också komma ihåg att vi har en bra bit kvar innan krisens effekter är utsläckta. Först under 2011 passar vi 2008 års nivå i BNP, industriproduktionen ligger fortfarande 10 procent under 2008 års nivå och vi har fortfarande en kraftigt förhöjd arbetslöshet som vi måste fortsätta minska.

Den framgångsrika utvecklingen innebär inte heller att vi är osårbara. Osäkerheten är stor om hur utvecklingen påverkas av länder med ett stort skuldberg. Vår ekonomi är exportberoende och i flera länder väntas ekonomin, till följd av svaga statsfinanser, växa svagare än i Sverige. Vår egen starka krona dämpar exporttillväxten medan importen ökar.

Den riktiga och viktiga utgångspunkten för avtalsrörelsen bör därför vara att hitta avtalsnivåer som präglas av ett ansvarstagande för samhällsekonomin och för företagens möjligheter att växa och anställa. Därför vill arbetsgivarna att parterna fortsätter att skapa förutsättningar för en minst lika positiv utveckling som avtalen 2010 bidrog till. Det innebär att de avtalade lönehöjningarna och villkoren inte får bromsa tillväxten och att avtalen ska ge fler chans att få jobb.

Vi har klarat av den balansen relativt bra under de senaste 15 åren. Det har inte varit något som har skett av sig självt. Trots att våra fackliga motparter alltid pratar om behovet av att företagens konkurrenskraft inte undermineras finns det gott om exempel på hur man i praktiken ställt krav som allvarligt skulle ha försämrat konkurrenskraften om de accepterats.

Ett exempel är att inför avtalsförhandlingarna 2010 hamnade LO helt fel i sina krav om syftet skulle vara att utveckla eller behålla konkurrenskraften samt att få sysselsättningen att växa. Kraven var ettåriga avtal med 3,2 procent i avtalade lönehöjningar i snitt och dessutom förändringar i exempelvis sjukersättningen som gav samlade krav på ungefär 3,7 procent. Denna höga kravnivå lade man fast mitt under den starkaste nedgången i ekonomin under modern tid och utan någon rimlig hänsyn till företagens verklighet.

Man använde både Riksbankens och Konjunkturinstitutets bedömningar om vilka nivåer som bäst skulle främja utvecklingen på ett felaktigt sätt. Man gav därmed en falsk bild av att de höga kraven låg innanför de samhällsekonomiskt gynnsamma ramarna.

Utfallet av avtalsrörelsen blev att de internationellt konkurrensutsatta företagen satte ett märke på 0,9 procent i avtalade lönehöjningar från 1 juni och 12 månader framåt och för 2011 avtal som räknat över två år gav avtalade lönehöjningar på 3,5 procent. De löneavtalen är starkt bidragande till att Sverige återhämtar sig så snabbt.

Fackens kravnivåer försvårade dessutom de fortsatta förhandlingarna. Avtalen för tjänstemännen och arbetarna inom Teknikföretagen, Stål och Metall samt Industri och KemiGruppen ställdes mot LO:s mycket högre kravnivåer. Förbund efter förbund skulle överträffa det industrimärke som LO i förhand sagt sig söka och acceptera. Stora strejker inom skogs- och kraftverksindustrin samt ett mycket stort antal varsel blev följden av att man missat att vara realistisk i sitt kravställande.

Det skulle vara förödande om de fackliga företrädarna ser avtalen 2010 som en parentes och baserar kraven 2011 och 2012 på ett revanschtänkande som bottnar i bristande realism i kraven i förra avtalsrörelsen. Det vore ett grundligt svek mot de grupper som ännu står utanför arbetsmarknaden och som, för att komma ut i solen, behöver en fortsatt jobbtillväxt skapad av en stark ekonomisk tillväxt.


Per Hidesten, vice vd Skogsindustrierna

Bengt Huldt, Vd Stål och Metall Arbetsgivareförbundet samt Svemin och Svemek

Peter Jeppsson, Vd TransportGruppen

Dag Klackenberg, Vd Svensk Handel

Jonas Milton, Vd Almega

Ola Månsson, Vd Sveriges Byggindustrier

Eva Östling Ollén, Vd Sveriges Hotell och Restaurangföretagare

Åke Svensson, Vd Teknikföretagen

Christer Ågren, vice vd Svenskt Näringsliv