Fackets lönestrategi ett misslyckande

Jonas Milton

Många fack har valt en strategi med små löneskillnader och centralt bestämda löneökningar. Detta har lett till en sämre löneutveckling för många och hög arbetslöshet för dem med lägst lön. En företagsnära löneprocess skulle kunna vända detta.

Sedan lång tid har fack inom LO och TCO valt en ”solidarisk lönepolitik” som strategi. Den innebär att lönerna ska bli så lika som möjligt och nivån bestämmas centralt. Det sker med allt ifrån låglönesatsningar och individgarantier till kamouflerade låglönesatsningar man kallar kvinnolöner. Men grundtanken i den solidariska lönepolitiken, att påskynda strukturomvandlingen av svensk industri, fungerar inte. Istället har vi en meningslös sammanpressning av lönerna och en utslagning av enklare jobb. Förlorarna är fackets egna medlemmar.

Detta visar alltmer omfattande forskning om löner och arbetsliv, redovisad i skrifter som till exempel American Economic Review, Labour Economics, Scandinavian Journal of Economics, och hos institut som Universität Lüneburg i Tyskland eller IFN i Sverige.

Sverige har idag västvärldens mest sammanpressade löner. Och då ska man ha klart för sig att den allt större klyftan som till exempel LO ofta lyfter fram beror på skillnaden mellan dem som har kapitalinkomster och dem som bara har inkomster från arbete. Klyftan beror inte på löner.

 Forskning visar att sammanpressade löner får allvarliga konsekvenser. När de lägsta lönerna trycks allt högre upp drar företag ner på personal bland just dem som har de lägsta lönerna. Därmed leder höga minimilöner till högre arbetslöshet för dem som står långt från arbetsmarknaden; ungdomar, invandrare och personer med lägre utbildningsnivå.

Ett annat resultat som framgår av forskningen är att det finns ett starkt samband mellan lönespridningen inom ett företag och vinsten per anställd. Företag med större lönespridning har bättre lönsamhet, de anställdas jobb är tryggare i lönsamma företag, och med ökad lönsamhet kan även lönerna ökas. Löneutvecklingen är bevisat starkare i företag med god lönespridning. Förklaringen är att en aktiv lönesättning i företaget belönar goda arbetsinsatser och framförallt rätt arbetsinsatser. De anställda – fackens medlemmar – tjänar alltså på en större lönespridning. För många fackliga organisationer måste detta bli en väckarklocka.

Den allvarligaste konsekvensen av fackens strategi med sammanpressade löner är att det viktiga arbetet med den lokala lönebildningen slarvas bort. I jakten på höjda lägstalöner och stora individgarantier blir det varken intresse, pengar eller kraft över då den enskilde medarbetaren ska få sin lön bestämd. Till att börja med äter centrala lönepåslag upp det lokala löneutrymmet. Vidare har facken inte ansträngt sig för att utveckla denna del. Här behövs väl fungerande modeller och ett aktivt utvecklingsarbete, både centralt och lokalt. Medarbetarna måste känna att lönesättningen är begriplig och rättvis och att de belönas för sina insatser på jobbet. Här lämnar tyvärr många fackliga organisationer walk-over.

Strategin att i centrala avtal ”utjämna” och trycka upp ingångslönerna är ett misslyckande som går att vända. Vi, arbetsgivare och fack, borde samverka för att utveckla den lokala och individuella lönebildningen. Både företag och löntagare i Sverige skulle bevisligen tjäna på det.

 

Jonas Milton, vd Almega

Publicerad: Dagens Industri 2012-03-09