En storlek passar inte alla

Skorna kommer att passa en del men de kommer att sitta trångt på några och glappa rejält i hälen på andra, skriver Anders Lenhoff som svar till Magnus Hildebrand (NWT 12/12)

Unionens regionchef i Värmland, Magnus Hildebrand, har helt rätt när han skriver att svensk lönebildning inte är orsaken till den globala finanskrisen. Däremot har finanskrisen på ett smärtsamt sätt pekat ut svagheterna med svensk lönebildning. Den som letar efter bevis hittar dem i de krisavtal som tecknats på hundratals
svenska företag. Att Magnus Hildebrand och Unionen är måna om att ta ansvar för lönebildning är förstås något som vi på Almega välkomnar. Fackförbundet Unionen är en jätte på svensk arbetsmarknad. Hur Unionen agerar i avtalsrörelsen får effekter för hela Sveriges ekonomi. I sin artikel skriver Hildebrand att man på den fackliga sidan försöker hitta optimala nivån för 2010. Redan där blir det tydligt att vi ser väldigt olika på hur detta ansvar ska tas.


En – och då endast en – nivå för löneutvecklingen i näringslivet är som att bara göra skor i storlek 42. Skorna kommer att passa en del men de kommer att sitta trångt på några och glappa rejält i hälen på andra. Svenska företag är väldigt olika varandra, de finns på de mesta varierande marknader, en del är utsatta för internationell
konkurrens, andra är det inte. En del företag finns i mogna branscher med långa traditioner, andra nyskapande entreprenörer i branscher som ingen hade hört talas om för bara tio år sedan. Ett företag kan befinna sig i en fas av tunga investeringar. Ett annat företag kan börja se hur deras investeringar börjar bära frukt. I ett företag kan en produktlinje gå bra, samtidigt som en annan går sämre.


Att sätta en och samma lönenorm för alla dessa företag bäddar för ordentligt med skoskav. En del företag klarar av lönekraven, andra kommer inte att göra det. För de senare blir den fackliga lönenormen det som puttar företaget och deras anställda ut över kanten. Finanskrisen har pekat ut denna svaghet med den svenska lönebildningen. När ekonomin föll, då föll också de avtal som tecknats för stora delar av svensk industri. De så kallade krisavtalen fick bli en tillfällig räddning. Unionen har också ett ansvar för kollektivavtal och en lönebildning som passar de företag där flest människor jobbar. I dag arbetar åtta av tio svenskar med någon form av tjänster. Unionen har många av sina medlemmar i tjänstesektorn. Då är det inte att ta ansvar, om man trycker på tjänstesektorn avtal som har tecknats för industrin. Det blir inte bara skoskav, det är helt fel plagg. Det är bra att Unionen vill diskutera frågan om ansvar. Almega tar gärna den diskussionen.

Anders Lenhoff
chef Almega väst

Läs debattartikeln på NWT:s webbplats