Avtalsrörelsen ingen match

Medierna beskriver avtalsrörelsen som en match med vinnar eoch förlorare. Helt fel, skriver arbetsgivarorganisationen Almegas vd Jonas Milton.

Beskrivningen av avtalsrörelsen i media följer ofta en matchlogik, med vinnare och förlorare. Risken är stor för att denna fiktiva match skymmer en mer allvarlig verklighet där en dålig lönebildning skadar svenska företag och slår ut arbetstillfällen.

Vårvintern 2010 drar den största avtalsrörelsen i Sverige någonsin igång. Kollektivavtal för 3,3 miljoner anställda ska omförhandlas. Fack och arbetsgivare möts öga mot öga i det som redan nu beskrivs som ”den stora lönematchen”. Detta följer traditionen på området.

Både parterna och media använder gärna matchens metaforer för att beskriva det förhandlingsarbete som i till slut ska landa i påskrivna kollektivavtal. Metaforer som ”vi tar fajten”, ”spelet om lönerna” och ”facket vinnare” används på ett sätt som får det hela att likna en ishockeymatch.

Att avtalsrörelsen beskrivs på detta sätt är inget att förvånas över. Två sidor som slåss om ett begränsat utrymme ger en alldeles för tacksam dramaturgi för att media skulle avstå.

Det är konflikt, vinnare och förlorare. Säljande journalistik, med andra ord. Och så kommer det säkert att bli även denna avtalsrörelse. Men det finns ändå anledning att påminna om att denna fiktiva match skymmer en mer allvarlig verklighet. För avtalsrörelsen är ingen match.

Den bildar grunden till mycket av det som avgör om svenska företag ska vara konkurrenskraftiga och om vi ska lyckas hålla nere arbetslösheten i Sverige. Det handlar om den ekonomiska basen i vårt land.

Det finns ett överskuggande problem med hur lönerna bestäms på svensk arbetsmarknad. Och det är att många kollektivavtal innehåller generella utlägg, där centrala parter i Stockholm bestämmer en lönenivå som ska gälla för alla företag och alla medarbetare. De generella utläggen kallas ibland för invidgarantier, ibland för låglönesatsningar, kvinnopotter och eller något annat.

De generella löneökningarna ställer till mycket skada. Både för arbetsgivare och arbetstagare. Det svenska näringslivet som det ser ut idag präglas av en väldigt stor olikhet. Förutsättningarna varierar inte bara stort mellan olika branscher, utan mellan olika företag i samma bransch och även mellan olika avdelningar inom samma företag.

Vilken betalningsförmåga ett företag har, kan också variera över tid. Ett företag som till exempel befinner sig i en omfattande investeringsfas eller som befinner sig på en ny och omogen marknad har förstås helt andra förutsättningar än ett företag med stabila och stora vinstmarginaler.

Ett tjänsteföretag, där personalkostnaderna ofta utgör 80 procent av de totala kostnaderna är betydligt mer känsligt inför förändrade lönenivåer, än till exempel en tung industri där personalkostnaderna inte utgör mer än 7-8 procent. Att en och samma lönenivå inte fungerar i detta heterogena näringsliv borde framstå som uppenbart.

De innebär att några företag kommer att klara av kostnadsökningen, medan andra antingen slås ut eller tvingas bromsa sin tillväxt. I spåren av detta försvinner arbetstillfällen. I de företag där nya jobb skulle kunna komma, där ställs nyanställningar in. Det är förstås ett självklart påpekande, men detta är det sista Sverige behöver. För den enskilde medarbetaren innebär generella löneökningar att hans eller hennes insats på jobbet förminskas.

Lönen är det viktigaste kvittot på ett bra utfört arbete. Med generella höjningar spelar den enskildes arbetsinsats ingen roll för löneutvecklingen. Alla får lika mycket. Även den som misskött sig på jobbet.

Detta måste rimligen betraktas som djupt orättvist. Detta kan vara värt att hålla i minnet när lönematchen spelas upp i media under vårvintern. Bakom metaforerna finns den verklighet som avtalsrörelsen faktiskt handlar om.

Jonas Milton
vd Almega

Läs debattartikeln på Dagens Medias webbplats