Engagemang rehabiliterar

Läkaren skulle ha vit rock och vårdbiträdet skulle ha en blå rock. Så att man såg vem som bestämde över vem. Det var en erfarenhet som Annika Meinhardt bar med sig när hon startade företaget Resursteamet. Annika Meinhardt kom från en verksamhet som präglades av hierarkier och revirtänkande. Där energin gick åt till att hantera gränser och inte åt att jobba gemensamt framåt.

Annika Meinhardt, Resursteamet
Annika Meinhardt, Resursteamet

Det som skapades var ett företag där det inte skulle finnas någon konkurrens mellan medarbetarna, där det saknades tjänstebeteckningar och där alla hade likadana kläder. Där man anställdes för sin kunskap, sin personlighet och sitt engagemang.

Resursteamet är också ett företag som betonar ledarskapets betydelse. Den som är ansvarig ska vara tydlig och öppen. Och alla i företaget arbetar med klienterna.

”Jämför med offentliga sektorn. Om du befordras, då ökar avståndet till klienterna”, påpekar Annika Meinhardt.

Företaget hjälper personer som har en förvärvad hjärnskada, en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning eller en medfödd fysisk funktionsnedsättning att utvecklas och fungera bättre i vardagen. Det kan till exempel vara människor som blivit skadade i en trafikolycka eller sådana som har diagnoser som Aspergers syndrom eller ADHD. För några är det viktigaste att klara av vardagliga saker som att läsa tidningen. En del behöver bli mer självständiga. För andra är det att komma ut i arbetslivet.

Utöver detta har företaget något, som enligt Annika Meinhardt, särskiljer dem:

”I mötet med klienten lägger vi in kärlek. Och vi ser till klientens resurser och vilket nästa steg som är möjligt”.

Hon förstår att ”kärlek” kan kännas flummigt som metod för styrning, men det handlar om huruvida man som medarbetare känner för klienten eller inte. Att det är en fråga om ett bemötande och en tro på klienten.

Annika Meinhardt berättar om en av Resursteamets klienter. Han heter Salam Latifs och fick en hjärnskada efter en bilolycka. Hans skador var så allvarliga att han svävade mellan liv och död. Han låg i koma i sex månader. Under tiden på sjukhuset fick han besök av sina två söner, men de kunde inte prata med sin pappa.

När Salam Latifs till slut vaknade ur koman mindes han inte olyckan. Han mindes inte att han spelat fotboll, han förstod inte vad personalen sa och han kunde inte prata. Han hade glömt både sin arabiska och det mesta av sin svenska. Dessutom hade han svårt att röra sig.

En lång kamp för rehabilitering började för Salam. Under flera år fick han hjälp av logopeder, sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Efter sjukhustiden fick Salam en lägenhet på ett äldreboende med personlig assistans.

När Resursteamet kom i kontakt med Salam Latifs var han fortfarande i stort behov av stöd och hjälp och han bar på en stor oro. Han var helt och hållet beroende av andra och hade två personliga assistenter delar av dygnet. På Resursteamet sattes det upp mål som syftade till ökad självständighet och en meningsfull vardag. Rehabiliteringen bestod inte minst av långsiktig träning av hjärnans funktioner, som minne och orienteringsförmåga. Bland annat fick Salam varje dag under en lång period träna på att åka tunnelbana, och han fick träna sitt språk genom daglig afasiträning.

Idag lever Salam Latifs ett mer självständigt liv. Han har ett eget boende och betalar sina räkningar utan större problem.

”Detta visar att hjärnan är plastisk, att den är formbar och att träning ger resultat”, förklarar Annika Meinhardt.

Tidigare sattes gränserna inom vården snävt för vad som var möjligt. Efter initial behandling, fortsatte sällan försöken att förbättra hjärnans funktioner hos patienten.

”Man sade att nu är du färdigbehandlad”, berättar Annika Meinhardt.

Salam Latifs fall är ett exempel på vad som kan hända när patienten möts av djupt engagemang och stort förtroende. I detta fall, något som är sprunget ur Resursteamets sätt att organisera verksamheten. Idag har Resursteamet 450 klienter, 130 fast anställda i flera verksamheter och en skola. Företaget har vuxit med 30 procent det senaste året, vilket är ungefär så mycket som de i nuläget mäktar med.