Avtalsrörelsen mer oviss än vanligt

I slutet av oktober kom det överraskande beskedet att det inte blir någon samordning inom LO i 2016 års avtalsrörelse. Det innebär att avtalsrörelsen, som inleds om bara någon vecka, nu delvis kommer att röra sig i helt okända farvatten. Lägg dessutom till att det för att vara en svensk avtalsrörelse är ovanligt många kollektivavtal som löper ut samtidigt.

Stefan Koskinen, Almegas arbetsgivarpolitiska chef
Stefan Koskinen, Almegas arbetsgivarpolitiska chef

I snart 20 år har vi haft en modell där industrins parter tecknar de första avtalen på arbetsmarknaden. Ett avtal som tecknats utifrån de internationellt konkurrensutsatta företagens förutsättningar. Dessa avtal har sedan utgjort riktmärken för den övriga arbetsmarknaden. Detta har praktiskt lösts genom en samordning inom LO och en samverkan inom Svenskt Näringsliv som inneburit att industrins så kallade märke blivit norm för hela arbetsmarknaden.

Ordningen har fungerat väl. Framför allt har löneökningstakten växlats ned från de inflationsdrivande nivåerna från 1970- och 80-talen och för löntagarna har det inneburit en lång rad av år med reallöneökningar. Det har dock under senare år funnits kritik, framförallt från Almega, att löneökningstakten varit för hög med tanke på att inflationen varit nästan noll och det varit omöjligt för företagen att höja priserna.  Att kritiken framförallt funnits bland tjänsteföretagen är inte heller konstigt eftersom det är här personalkostnadsandelen är en stor del av företagens kostnader.

När det nu inte längre finns någon LO-samordning så betyder det att varje fackförbund är helt fria att själva välja vilka krav som ska drivas och vilka avtal som ska tecknas. Nu kommer det inte riktigt att fungera så i praktiken.

Facken inom Industrin, IF Metall, Unionen, Sveriges Ingenjörer och några mindre industriförbund, har redan deklarerat att för dem gäller ”business as usual”. De kommer precis som tidigare att följa den förhandlingsordning de har med arbetsgivarna inom industrin i syfte att vara först ut att teckna ett normerande avtal som kan vara riktmärke.

Nu är det inte lika säkert längre att det kommer att vara ett riktmärke för den övriga arbetsmarknaden trots att samverkan inom Svenskt Näringsliv kanske är starkare än någonsin tidigare. Det är framförallt ett antal fackförbund som organiserar anställda inom mer ”inhemska” sektorer som uttryckt en kritik mot det så kallade märket. Kritiken har framförallt handlat om att avtalen som tecknats inom industrin skulle varit för låga. Bland dessa kritiker finns till exempel Byggnads, Seko, Fastighetsanställda och Transportarbetarförbundet.

Nu kommer industrins parter att utväxla krav med varandra den 21 december och sedan kommer förhandlingar på en rad avtalsområden att inledas efter årsskiftet. Men det riktigt avgörande skedet blir först veckan efter påsk som är den sista veckan i mars.

Senast torsdagen den 31 mars måste industrins parter vara överens om ett nytt så kallat märke. Annars befinner vi oss i ett helt nytt läge där det näst intill är omöjligt att förutspå vad som händer härnäst. Men även om det finns ett avtal på industrins område till den 1 april så kommer det att vara en utmaning att få alla på den fackliga sidan att acceptera avtalet som normerande.

Men för företagen är det viktigare än någonsin att det tecknas avtal som faktiskt stärker konkurrenskraften bland svenska företag. Ytterst är det jobben och välfärden som står på spel i den kommande avtalsrörelsen.

/Stefan Koskinen, chef Arbetsgivarpolitik och samverkan Almega