Utgångsläget inför nästa års avtalsrörelse är tufft. Sedan flera år brottas många svenska företag med en allt mer ansträngd konkurrenssituation. Samtidigt som medarbetarna fått höga reallöneökningar, har produktivitetsutvecklingen inte varit tillräckligt stark för att matcha ökade lönekostnader. Resultatet har blivit försämrad internationell konkurrenskraft.

bild på Anna-Karin Hatt, VD för Almega
Anna-Karin Hatt, VD Almega

Men trots det kräver nu olika fack höga löneökningar, som är omöjliga för arbetsgivare att möta utan att det går ut över förmågan att skapa nya jobb. Den kommande avtalsrörelsen måste leda till stärkt, inte försämrad, konkurrenskraft, inte minst för våra tjänsteföretag.

Det är nödvändigt att avtalsrörelsen tar hänsyn till att digitalisering och tilltagande globalisering innebär stora förändringar för allt större delar av vårt näringsliv och allt skarpare internationell konkurrens, också för allt större delar av tjänstesektorn. En granskare på en revisionsbyrå ska numera inte bara konkurrera med en granskare i nästa kvarter utan också med en byrå i Baltikum. Den som gör ritningar på ett svenskt arkitektkontor konkurrerar idag med den som har precis samma kompetens i Indien. Det som ibland talas om som ”morgondagens arbetsmarknad” är redan här.

Den svenska modellen – som hittills har tjänat både medarbetare, arbetsgivare och samhället väldigt väl – är nu satt under stenhård press. Kanske kunde vi i Sverige förr kosta på oss det som kallats för en ”solidarisk lönepolitik”, där storleken på lönehöjningarna skulle slås fast i centrala avtal, lika för alla, med följden att företag som inte klarade av att bära den centralt framförhandlade nivån slogs ut. Det skapades ju ändå andra, mer kvalificerade jobb i Sverige.

Men det kan vi inte kosta på oss längre. Idag kan ingen räkna med att jobb som slås ut i Sverige, för att lönekostnaden blivit för hög, ska ersättas av nya jobb här hemma som kräver högre kompetens och ger bättre betalt här hemma. Tvärtom är sannolikheten stor att de kommer att ersättas av jobb i andra länder, där man kan erbjuda samma tjänst till ett mer konkurrenskraftigt pris.

Ska vår modell vara relevant i framtiden, måste avtalen i mycket större utsträckning möta de behov som både medarbetare och arbetsgivare har. Fler avtal måste gå från den gamla modellen med centralt beslutade löneökningar, lika för alla medarbetare och lika för alla företag, till moderna avtal och medarbetarnära lönebildning. Så kan vi hantera den tilltagande internationella konkurrensen, och så kan vi hantera skillnaden i styrka och konkurrenskraft mellan olika företag.

Ibland frågar både fack och arbetsgivare om sifferlösa avtal skulle leda till högre eller lägre löneökningar. När forskningsinstitutet Ratio tittat på de avtalsområden som redan infört modellen så är det samlade utfallet på tiondelen när detsamma när löneutrymmet satts genom lokal lönebildning som när det satts genom centralt siffersatta avtal. Den viktiga skillnaden är att man med sifferlösa avtal och lokal lönebildning kan anpassa löneökningarna efter den bärkraft som det enskilda företaget har.

Att reformera den svenska modellen är en stor utmaning, men det är en som vi måste ta oss an. När den skapades hade vi en för hög inhemsk inflation. Idag har vi en internationellt mycket låg inflation. Samtidigt som den internationella trenden går bort från kollektiva löneförhandlingsmodeller till mer av decentraliserad, företagsnära lönebildning.

Till den utvecklingen vill jag och Almega vara med och bidra. Vi tror på den svenska modellen, men den är satt under stenhård press. Vi tror på de svenska tjänsteföretagen, men de befinner sig i en stenhård internationell konkurrens. Lösningen på båda dessa utmaningar är företagsnära avtal och lokal lönebildning. Avtalsrörelsen behöver leda till viktiga steg i den riktningen.   Den angelägna uppgiften tänker vi på Almega fortsätta jobba med när det nya året börjar!

/Anna-Karin Hatt, VD Almega