Lönebildningen måste stärka Sveriges konkurrenskraft

För en liten öppen ekonomi som den svenska är det livsviktigt att företagen kan hävda sig på den internationella marknaden. Det senaste decenniet har konkurrenssituationen hårdnat kraftigt, drivet av globalisering och digitalisering. Idag skriver jag tillsammans med flera näringslivsföreträdare på DN Debatt om vad som krävs i den kommande avtalsrörelsen.

När företagen blickar framåt och formulerar sina strategier för de närmaste åren så präglas de av framför allt två saker: konkurrensen hårdnar och lönekostnaden spelar en avgörande roll i allt större delar av ekonomin. Svenskt Näringslivs nya rapport visar hur flera år med lönekostnadsökningar som varit högre än jämförbara länder, och som överstigit produktivitetsutvecklingstakten, har undergrävt svensk konkurrenskraft.

Kostnaderna har ökat snabbare i Sverige än i omvärlden under de senaste åren och det är dessutom illavarslande att kostnadsläget är högre i Sverige jämfört med övriga Västeuropa.

Eurostat visar att den genomsnittliga arbetskraftskostnaden för hela ekonomin per timme i Sverige är 12 procent över Tysklands och 20 procent över länderna som ingår i KIX-index, Sveriges viktigaste handelspartners. Eftersom det inte längre finns några branscher som inte påverkas av internationell konkurrens går det inte längre att tala om skyddade sektorer – den ökade globala konkurrensen har letat sig in i varje vrå av svensk arbetsmarknad.

Effekterna är tydliga. Trots de senaste årens svaga krona har svensk export vuxit mindre än vad exportmarknaderna har vuxit. Vi har tappat marknadsandelar jämfört med flertalet konkurrentländer. Produktivitetsutvecklingen har följt en globalt svag trend och ökar därmed inte utrymmet för höjda lönekostnader.

Sedan finanskrisen har den genomsnittliga produktivitetsutvecklingen i näringslivet varit 0,6 procent. Samtidigt har svenska reallöner vuxit med 1,8 procent per år. I år väntas produktivitetstillväxten i näringslivet bli ännu lägre, 0,3 procent. Att arbetskraftskostnader ökar i högre takt än produktivitetsökningar är inte långsiktigt hållbart.

Tack vare industriavtalet har vi verktyg för att hantera detta framåt. Det finns ingen alternativ förhandlingsmodell som på ett bättre sätt skulle verka för en lönebildning som ökar konkurrenskraften. De två decennierna innan industriavtalet innebar skyhöga löneökningar i kronor – men realt under en halv procent per år. Utan en klok lönebildning klarar vi inte av att slå vakt om Sveriges konkurrenskraft.

Vid årsskiftet sätter sig industrins parter för att förhandla fram ett nytt industriavtal som innebär ett nytt märke för lönebildningen i Sverige, efter innevarande treårsavtal som då löper ut. Det blir startskottet på en avtalsrörelse som totalt kommer att omfatta 2,8 miljoner anställda inom 500 avtal. Almega förhandlar cirka 150 av dessa och vi har därmed en stor roll att spela.

Vår målsättning är att tillsammans med våra fackliga motparter sluta löneavtal som tar igen förlorad produktivitet, tar igen förlorade marknadsandelar, banar väg för ökad konkurrenskraft på den globala arenan och som skapar förutsättningarna för att lyfta Sverige i den internationella välståndsligan.