Framtidens avtalsrörelse – hur ska parterna komma överens?

En av de allra viktigaste frågorna för oss i Almega, också under årets Almedalsvecka, är hur vi kan utveckla  den svenska arbetsmarknadsmodellen, så att den kan möta både dagens och morgondagens krav. Därför hade vi från Almega idag bjudit in ett antal tungviktare från näringslivet, fackförbunden och forskningen till ett mycket välbesökt seminarium under Almedalsveckan på temat ”Framtidens avtalsrörelse – hur ska parterna komma överens?”.

För var och en som följer den svenska arbetsmarknaden blir det allt mer uppenbart att den svenska arbetsmarknadsmodellen befinner sig under stenhård press. Det märks inte minst i tjänstesektorn. I tjänstesektorn är det inte alls självklart för ett nystartat tjänsteföretag, eller för ett företag med utländska ägare, att gå in i den svenska arbetsmarknadsmodellen med dagens kollektivavtal. Ska vi kunna attrahera företag in i den svenska modellen så måste den bli mer attraktiv.

Till dagens seminarium – som flera av de medverkande beskrev som ”höjdpunkten under deras Almedalsvecka” hade vi bjudit in tjänsteföretag, några av de tyngsta fackliga företrädarna och representanter för forskningen.

Utgångspunkten för hela diskussionen tog vi i verkligheten, i form av företrädare för de fyra företagen Uniguide, Sweco, Tele2 och PWC . De talade alla om vikten av att vi måste gå i riktning mot företagsnära och medarbetarnära lönebildning, och avtal som utgår från det enskilda företagets konkurrenskraft. Det håller jag och Almega helt med om. I omvärlden har vi under de senaste decennierna kunnat se hur lönebildningen allt mer decentraliserats till medarbetar- och företagsnivå. Men i Sverige sitter vi fortfarande fast i en väldigt centraliserad lönebildning i centrala kollektivavtal. Och den främsta orsaken till det är att vi har en i princip oreglerad och oerhört stark facklig konflikträtt.

Samtidigt pekade företagsrepresentanterna tydligt på hur viktigt det är att man ute på företagen har bra fackliga företrädare, och goda relationer med facken. Och ska vi kunna gå mot mer företags- och medarbetarnära lönebildning så är det verkligen A och O. Lyckas vi med det kommer vi i förlängningen också kunna förändra rollen både för de centrala fackliga organisationerna och arbetsgivarorganisationerna, från en mer styrande till en mer coachande och stödjande roll gentemot sina medlemmar eller sina medlemsföretag.

Ett stort bekymmer för utländska företag som kommer till Sverige är att man, för att kunna gå in i modellen, måste köpa hela paketet. Men om  nystartade företag eller företag med utländska ägare ska kunna eller våga ta steget in i modellen så kanske den måste bli mer flexibel och tillåta en gradvis tillvänjning för företagen. Kanske borde det vara möjligt för ett globalt företag att behålla sin globala löneprocess, och sitt förmånliga amerikanska pensionsavtal, men ”bara” kunna teckna de svenska allmänna villkoren?

Om man ser att den svenska arbetsmarknadsmodellen är utsatt för stenhård press måste man göra ett val: antingen väljer man att vara aktiv och utveckla den, eller så sätter man sig ner och låter den avveckla sig själv. Från Almegas sida är vi tydliga – vi vill vara den arbetsgivarorganisation som tar täten i att utveckla avtalen och den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Med i diskussionen idag var också, från den fackliga sidan Unionens ordförande Martin Linder, Kommunals nyvalde ordförande Tobias Baudin och Civilekonomernas förbundsdirektör Jens Jacobsson. Och alla kvitterade de, om än i olika utsträckning och på olika sätt att vi har ett behov av att utveckla avtalen så att de är attraktiva för både företag och medarbetare. När Ratios VD Nils Karlsson fick chansen att beskriva hur forskningen ser på behovet av att gå från stark central styrning till mer av flexibilitet och företagsnära lösningar så valde han att beskriva den diskussion han hört, mellan företagen, facken och mig som arbetsgivarorganisationsrepresentant som en ”fin diskussion”. Och jag instämmer gärna i det. Nu är det vårt gemensamma uppdrag att ta tag i det utvecklingsarbete som krävs för att vi på allvar ska kunna utveckla kollektivavtalen så att de passar dagens och morgondagens krav, och därmed också den svenska arbetsmarknadsmodellen.