Personlig assistans – en hotad frihetsreform?

Idag skriver den förre socialministern Bengt Westerberg (FP/L) på DN Debatt om att den personliga assistansen till personer med funktionsnedsättning är allvarligt hotad. Regeringen har långtgående planer på att försämra villkoren för den personliga assistansen till personer med funktionsnedsättningar eftersom de menar att det förekommit fusk. Alla sådana former av fusk ska så klart stoppas men det kan inte vara ett skäl för att förstöra en mycket bra reform och en fungerande assistansmarknad.

Det ska inte underskattas vad den personliga assistansen betytt för människor  med en omfattande funktionsnedsättning. Möjligheten att ha inflytande, att få bestämma själva och få ökade möjligheter att leva som andra har betytt oerhört mycket och givit många en frihet de inte hade innan. Tack vare assistansreformen kan många bo kvar i sitt eget hem och långt fler har efter reformens genomförande fått möjlighet att delta i aktiviteter som de tidigare inte kunde delta i. Till det har assistansreformen tydligt avlastat väldigt många anhöriga, inte minst många kvinnor, som har kunnat satsa på sin karriär istället för att som tidigare, tvingas ställa upp med omfattande hjälp utan ersättning.

Assistansreformen är på det stora hela en välfungerande reform. Den har fungerat jobbskapande, den ger frihet till den som är i behov av assistans och den är i praktiken också en viktig jämställdhetsreform. Men få reformer är helt perfekta. Det har funnits exempel på fusk, som förstås ska stoppas, något som inte minst Vårdföretagarna arbetar aktivt med.

Men tyvärr tycks regeringen använda det argumentet som ett svepskäl för att kraftigt försämra assistansreformen. Skulle flera av de besparingar som regeringen är i färd med att genomföra verkligen sättas i sjön skulle det innebära att många assistanssamordnare skulle gå med förlust och tvingas lägga ned. Och det i ett läge där hela sex av tio som är berättigade till assistansersättning har valt en privat anordnare för sin personliga assistans. Riktigt allvarligt är det faktum att staten beslutat att bara räkna upp schablonersättningen med blygsamma 1,4 procent, vilket i praktiken gör det omöjligt för arbetsmarknadens parter att träffa avtal vad gäller löneökningar i nivå med övriga arbetsmarknaden. Till det kommer att regeringen slopat den nedsatta arbetsgivaravgiften för unga – som slår oerhört hårt mot en bransch som har många unga anställda – och att Försäkringskassan beslutat övergå från förskottsbetalning till efterskottsbetalning av ersättningen, vilket också det slår oerhört hårt mot en bransch med hårt ansträngd likviditet.

Fortsätter regeringen på den här vägen är risken stor att resultatet blir ett helt annat än det man vill uppnå, nämligen att de många seriösa aktörerna inom personlig assistans får svårare att konkurrera. Att kraftfullt försämra assistansreformen är därför fel väg att gå. Den frihetsreform som assistansreformen varit och är måste vara här för att stanna.