De EU-länder, representerade av sina jordbruksministrar, som vill ha ett fortsatt stödprogram, täffades häromveckan i Paris. Men alla var inte bjudna. Däribland Eskil Erlandsson, Sveriges jordbruksminister. Och det kan man förstå.

Låt oss börja med lite historik. För 30–40 år sedan var livsmedelssubventionerna cirka fem miljarder kronor årligen i Sverige. Samtidigt uppgick olika subventioner inom bostadssektorn till cirka 20 miljarder. Detta medförde att utrymmet till att köpa kapitalvaror aldrig varit så stort. Industrin gick på högvarv och Sverige tycktes gå som på räls.  aksidan var inflationen. Men det fanns en bot – devalvering. Vi hade i huvudsak socialdemokratiska regeringar under den här tiden. Efter en valrörelse där det utmålats hur bra allt var lades pannorna  i djupa veck någon månad senare. Nu fick vi veta hur bekymmersamt läget var. Om inte nattsvart så åtminstone åt det hållet. Så vips en  evalvering med 16 procent, tror jag det blev, efter ett val. Att många i och med detta faktiskt fick sig en ordentlig reallönesänkning talades det tyst om.

När valutaregleringen avskaffades på 1990-talet uppenbarades Sveriges urholkade konkurrensförmåga, även om det inte blev samma fria fall som för en del öststater i samband med murens fall. I och med Sveriges inträde i EU fanns det inte längre några möjligheter till konstgjord andning. Ovanstående pekar på att de nuvarande stöden till jordbruket borde avskaffas liksom all annat stöd. De flesta länders regeringar är dock insiktsfullare än så. Här gäller det att få fram mat.

De flesta bönder har i dagens läge dålig, för att inte säga obefintlig, kostnadstäckning. Samtidigt skall konsumenterna inte behöva betala oskäligt för sin mat. Just detta sista – konsumentskyddet – har varit bärande för EU:s politik i den här frågan. Det bör väl också globaliseringsivrarna känna till. Många länder har någon form av stöd inom livsmedelssektorn, så även i liberalismens förlovade land USA. Fast där vill man inte officiellt kalla det för stöd.

I kritiken mot stöden har ofta anförts, även av dem som borde veta bättre, att de är så enorma. Jordbruket är den absolut största posten i EU:s budget. Därför är det naturligt att procentsatsen blir hög cirka 40 procent för närvarande. Men i verkligheten blir det bara 1,5 procent av medlemsländernas totala budgetar. Sådana tungviktare som social omsorg, vård och skola ligger på det nationella planet och således utanför EU:s inflytande. Men huvudfrågan är jordbruksstöd eller inte. Den avgående jordbrukskommissionären Marianne Fischer Boel har uttryckt sig ungefär som så: Ett centraliserat jordbruk till några få nyckelområden skulle vara mycket känsligt för klimatförändringar, sjukdomar och instabila regimer. I värsta fall skulle det kunna uppstå utpressningssituationer att jämföra med när gaskranarna stängdes av ryssarna.

Det finns alltså välgrundade skäl till varför Eskil Erlandsson tillsammans med fyra andra jordbruksministrar inte var välkommen till Paris. De representerar den uppfattningen att globalisering och frihandel löser alla problem på det här området. Tyvärr har de inte lärt av historien. De inser inte att de flesta av oss konsumenter i västvärlden aldrig kommer att betala för vad det kostar att producera livsmedlen. Det utrymmet har vi för länge sen vant oss vid att lägga på t ex kapitalvaror och resor.

Nils-Anders Nilsson

Publicerad i HALLANDS NYHETER