LO:s avtalssekreterare Per Bardh reagerar starkt på att vi har förespråkat att lönebildningen under kommande år måste vara lokal, det vill säga ske enbart utifrån förutsättningarna på företagsnivå.

Under mantrat ”detta är inte en kostnads kris utan en efterfrågekris” har LO, men även Unionen, i stället hävdat att höga centralt bestämda löneökningar är den bästa medicinen för företag, offentlig sektor och anställda.

Tanken är att bortfallet på den globala exportmarknaden ska kompenseras genom att svenskar uppmuntras till privat konsumtion. Avståndet mellan tes och verklighet, eller mellan globalt och nationellt, blir då våldsamt stort.

Alla inser att den globala ekonomiska krisen ger förutsättningarna för förhandlingarna om kommande års kollektivavtal.

Däremot har krisens effekter drabbat mycket olika och många som utför tjänstemannaarbete i Stockholm känner sig ännu inte berörda. Bland dessa finns uppenbarligen de som arbetar i fackliga förbundskanslier långt från drabbade företag och anställda.

Den ekonomiska krisens orsaker är mycket sammansatta. Det är inte en ”svensk” kris, men Sverige drabbas särskilt hårt eftersom vi är ett land vars ekonomi är exceptionellt beroende av vår exportsektor. Att företagen inom exportsektorn inte har avsättning för sina produkter och tjänster leder naturligtvis till kraftigt fallande intäkter i företagen och till att kostnaderna måste anpassas. Annars hotas verksamhetens existens. Besparingarna sker både genom att minska personalstyrkan och genom att företagen drar ned på utgifter som inte är absolut nödvändiga för framtiden.

De så kallade krisavtalen är också ett värdefullt verktyg för de lokala parternas gemensamma ansträngningar för att överbrygga krisen.

Avsaknaden av normal efterfrågan på de internationella marknaderna har lett till att arbetslösheten är på väg att fördubblas. Finansdepartementet talar om massarbetslöshet, vilket belyser allvaret.

För ungdomar är situationen redan katastrofal. Tecknen tyder på att vi är på väg mot en situation där var tredje ung människa inte får arbete. De negativa konsekvenserna av detta, både på kort och på lång sikt, kan inte poängteras nog.

När företagens och kommunernas intäkter bortfaller av skäl som inte hänger samman med förhållandena i Sverige är det ingen lösning att de centrala arbetsmarknadsparterna i Stockholm bestämmer tvingande och kraftiga löneökningar för företag och kommuner. Det gör bara problemen värre.

Med ett mera jordnära exempel är LO-medicinen helt jämförbar med att föreslå en arbetslös förälder att höja barnens veckopeng i syfte att hålla familjeekonomin i gång. Föräldern, liksom företag och kommuner, måste ställa frågan om vilka pengar och vad man ska spara in på. Vi tror inte att gemene man föreställer sig att familjens konsumtion ökar om rådet följs.

Exportindustrin kan inte sälja en enda produkt eller tjänst med argumentet att vi har höjt lönerna i Sverige. Varför skulle europeiska eller amerikanska företag eller konsumenter köpa svenska varor för att vi höjer lönerna? Löneökningar i svenska företag leder inte till att den internationella efterfrågan på industri varor och tjänster ökar.

Det är inte heller så att de arbetstagare som har jobb har fått en försämrad köpkraft. Att privat konsumtion minskar i ett sådant här läge beror på att vi är rädda för att förlora jobben och därför sparar. Det är ett rationellt beteende.

Tvingande stora centrala löneökningar kommer inte att leda till att arbetstagarna känner sig tryggade från uppsägningar utan spär ytterligare på oron i alla de företag som knappt kan hålla näsan över vattenytan. Den föreslagna medicinen är alltså ett gift även ur det perspektivet.

Sanningen är att det på central nivå saknas förutsättningar att ålägga företagen tvingande löneökningar. Vi måste i stället tillsammans ta oss igenom krisen genom återhållsamhet.
Det ser dock inte likadant ut i alla företag. Därför måste de centrala parterna träffa avtal som ger möjligheter att på företagsnivå förhandla om huruvida det kan ske löneökningar och i så fall på vilket sätt.
 

Bo Antoni, vd, Sveriges Byggindustrier
Bengt Huldt, samordnande vd, Industriarbetsgivarna
Peter Jeppsson vd, Transportgruppen
Dag Klackenberg vd, Svensk Handel
Jonas Milton vd, Almega
Anders Narvinger vd, Teknikföretagen
Christer Ågren vice vd, Svenskt Näringsliv
 

Publicerad i Dagens Industri 2009-06-09