Förskolan

Förskolan (barnomsorgen), som omfattar bland annat daghem och familjedaghem, är sedan 1998 en del av utbildningsväsendet. Innan dess tillhörde dessa verksamheter till socialtjänsten.

Från mångfald till monopol

Barnomsorg startades i Stockholm under 1800-talet på initiativ av ideella stiftelser, församlingar och föreningar. Det fanns två huvudformer, dels barnkrubborna som var en heldagsomsorg för barn till fattiga mödrar och där personalen oftast saknade särskild utbildning, dels barnträdgårdarna (kindergarten) som var en deltidsförskola byggd på den tyske reformpedagogen Friedrich Fröbels idéer. Barnträdgårdarna var ursprungligen helt avgiftsfinansierade och riktade sig till bättre bemedlade.

Viktiga pionjärer inom barnomsorgen var systrarna Ellen och Maria Moberg som 1899 startade en kindergarten i sitt hem i Norrköping. År 1902 startade de utbildning för barnträdgårdslärarinnor. Maria hade utbildat sig i Fröbels pedagogik vid Pestalozzi-Fröbelhaus i Berlin.

År 1904 startade systrarna Moberg landets första kindergarten för arbetarklassens barn. Samma år grundade de Fröbelinstitutet i Norrköping och 1918 bildades Svenska Fröbelinstitutet. Det bytte 1940 namn till Pedagogiska föreningen för förskoleåldern, PFF, och blev 1944 Sveriges Barnträdgårdslärarinnors Förbund, SBR. År 1949 tog Norrköpings stad över hela barnverksamheten och Fröbelinstitutets seminarium.

En annan viktig pionjär för den moderna barnomsorgen var HSB som 1929 öppnade sin första barnstuga i Stockholm. Verksamheten finansierades delvis genom patentintäkter från sopnedkastet, en uppfinning av HSB:s vd Sven Wallander. År 1936 startade HSB Socialpedagogiska seminariet – med Alva Myrdal som rektor – för att utbilda småbarnsfostrarinnor.

På den tiden rådde en berikande pluralism mellan de olika seminarierna eftersom det inte fanns någon av staten föreskriven enhetlig pedagogisk plan. Varje skola hade sin egen inriktning. Den som gick på Socialpedagogiska seminariet fick en socialt inriktad utbildning. Den som gick Fröbelinstitutet fick ägna sig mycket åt praktiska övningar, till exempel att snickra och måla. På KFUK:s pedagogiska institut, som hade grundats 1934 av Sveriges första kvinnliga doktor i barnpsykologi Carin Ulin, var det mycket psykologi i undervisningen.

Många företag drev egna daghem för (den kvinnliga) personalens barn. Freja Leman lät 1907 uppföra ett industridaghem i Sörforsa utanför Hudiksvall, som anses vara landets första. Hennes make Axel Leman byggde upp och drev med framgång ett stort linnespinneri där.

LM Ericsson hade ett daghem vid huvudkontoret i Midsommarkransen till 1995. Ericsson ägde daghemmet och hade rätt till 75 procent av platserna. Kommunen drev daghemmet åt Ericsson och fick fördela 25 procent av platserna enligt den kommunala turordningen.

Findus i Bjuv drev också ett daghem. Författaren Eva F. Dahlgren var dotter till laboratoriechefen på Findus och hon gick naturligtvis på företagets daghem. Där fick man äta mat från Findus och lära sig att ondskans makt i världen var koncentrerad till Eslöv och hette Felix.

År 1944 infördes statsbidrag för barnomsorgen och under efterkrigstiden startade allt fler kommuner barnomsorg, även om det dröjde till 1970-talet innan verksamheten började expandera ordentligt. Med tiden kom barnomsorgen att praktiskt taget helt drivas i kommunal regi. De privata förskoleseminarierna förstatligades 1963 med Skolöverstyrelsen som huvudman.

Pysslingen och privatiseringsdebatten

De offentliga välfärdsmonopolen ifrågasattes knappast av något politiskt parti under 1970-talet eller början av 1980-talet. Men kring 1984 fördes den fram som en politiskt viktig fråga, framförallt genom Moderatledaren Ulf Adelsohn och Folkpartiledaren Bengt Westerberg. Barnomsorgen kom att stå i centrum för denna debatt.

Anledningen till att privatiseringsdebatten inledningsvis kom att handla mycket om barnomsorgen var att Pysslingen Förskolor AB startade 1983. Företagets affärsidé var att driva daghem på entreprenad med högre kvalitet och lägre kostnader än vad som var normalt i kommunerna. Bland annat skulle Pysslingen bara anställa utbildade förskollärare, inte några barnskötare. Föreståndaren skulle ges ett större ansvar. Personalen skulle få ständig fortbildning. Kostnader för lokaler och administration skulle vara lägre än i kommunerna.

Socialdemokraterna gick till hårt försvar av välfärdsmonopolen. ”Det är en ofantlig skillnad mellan barn och sopsäckar”, konstaterade Olof Palme på SAF-kongressen 1984. Han åberopade erfarenheter från företagsdrivna daghem USA med dålig kvalitet och som därför kallades ”Kentucky Fried Children”.

Bestämmelserna ändras 1984 så att daghem som drevs i vinstsyfte inte kunde få statsbidrag, den så kallade ”Lex Pysslingen”. Även fackliga ledare som Kommunalarbetarförbundets ordförande Sigvard Marjasin och TCO-ordföranden Björn Rosengren tog avstånd från företagsdriven barnomsorg.

Pysslingen hittade dock en lucka i lagstiftningen som gjorde att företaget kunde komma igång ändå, nämligen arbetsledningsentreprenad. Kommuner upphandlade föreståndartjänsten från Pysslingen men drev daghemmet i egen regi. De två första daghemmen enligt denna modell tillkom i Nacka 1986.

Men det var inte bara bolagsdriven barnomsorg som drabbas. Under en period motarbetades eller förbjöds i stort sett alla former av barnomsorg vid sidan av kommunala daghem. Successivt accepterade socialdemokraterna fler former av barnomsorg. I tur och ordning övergavs motståndet mot:

• familjedaghem
• deltidsförskolor
• trefamiljssystem
• föräldrakooperativ
• Waldorf- och Montessori-daghem
• arbetsplatsdaghem
• producentkooperativ
• Svenska kyrkans daghem

Finansminister Kjell-Olof Feldt hade redan 1984 i boken Samtal med Feldt uttalat sig för bland annat privata daghem. Han fick hård kritik för detta, vilket han har kommenterat på följande sätt i boken Alla dessa dagar 1991:

”Det smärtade mig att se mina kamrater stå där likt strutsar med huvudena nerkörda i sanden för att slippa se och höra. Motståndet mot privata dagis var dessutom bara toppen på det isberg av doktriner, som förhindrade experiment och initiativ för förnyelsen av samhällsverksamheten.”

Från monopol till mångfald

Den borgerliga regering som tillträdde 1991 avskaffade nästan omedelbart Lex Pysslingen. Från 1992 råder det därför i princip fri etablering inom barnomsorgen under förutsättning att man uppfyller vissa kvalitetskrav.

Det politiska och fackliga motståndet mot företagsdrivna daghem upphörde tämligen snabbt. Nu började expansionen av de enskilda alternativen på allvar. Här är några siffror som belyser utvecklingen:

• År 1998 gick cirka 13 procent av de inskrivna barnen i enskild förskola. År 2008 var andelen cirka 18 procent.

• År 2008 drevs 25 procent, eller 2 502 förskolor, i enskild regi.

Riksdagen beslutade 2009 om införande av en barnomsorgspeng från den 1 juli 2010. Systemet innebär att ett kommunalt bidrag ska följa barnen oavsett vilken verksamhet föräldrarna väljer. Kommunerna blir skyldiga att godkänna förskolor, fritidshem och alternativa pedagogiska omsorgsformer i enskild regi om verksamheten håller samma nivå på kvalitet och säkerhet som motsvarande offentlig verksamhet.

I den nya skollag som bereds inom Utbildningsdepartementet föreslås att bestämmelserna om kommunernas bidrag till enskilt bedrivna förskolor, fritidshem och förskoleklasser förtydligas. Huvudmän för sådana verksamheter ska få rätt att överklaga en kommuns beslut om bidragets storlek hos allmän förvaltningsdomstol.

Ungdomsskolan

Till ungdomsskolan hör framförallt grundskolan och gymnasieskolan. De motsvaras av äldre tiders kommunala folkskolor och statliga läroverk. Vid sidan av dessa fanns även privata skolor, till exempel flick- och samskolor.

Företagsdrivna skolor

En obligatorisk förskola för pojkar och flickor infördes 1842. Men redan innan dess fanns viss folkundervisning. Exempelvis hade många bruksföretag inrättat skolor för arbetarnas barn.

Även sedan folkskolan inrättats fanns det företag som drev skolor med högra standard än i de kommunala folkskolorna. Ett exempel är Finspångs Bruk i Östergötland som under andra halvan av 1800-talet ägdes och leddes av Carl Edvard Ekman. Han inleddes en industriell storhetstid för bruket. Som liberal riksdagsman drev han också skolfrågor.

Bruksskolan blev en landets främsta folkskolor. Här lanserade läraren Anders Berg, med Ekmans stöd, en nydanande pedagogik. Anders son Fridtjuv Berg verkade också i unga år som lärare där innan han flyttade till Stockholm för att engagera sig fackligt och politiskt, vilket ledde till att han som liberal ecklesiastikminister 1905 blev den förste folkskolläraren vid konungens rådsbord.

Under tidigt 1900-tal gjordes också viktiga insatser inom yrkesutbildningen av många företagare. LKAB:s disponent Hjalmar Lundbohm gjorde företaget till pionjär genom att inrätta yrkesskola för pojkar och flickor i Kiruna 1905.

En företagare med stort engagemang i utbildningsfrågor var Erik Johan Ljungberg, chef för Stora Kopparbergs Bergslag 1875-1915 och initiativtagare till Sveriges Industriförbund 1910. Han inrättade praktiskt inriktade skolor i anslutning till Bergslagets industrier. Den första skolan var en teknisk skola i Domnarvet, Borlänge, 1897. På hans initiativ bildades 1908 AB Bergslagets Praktiska Skolor. Förutom den tekniska skolan för pojkar kom detta bolag även att driva flera husmoders- och lanthushållsskolor för flickor.
Erik Johan Ljungberg och hans maka Hildur testamenterade huvuddelen av sin förmögenhet till skolbolaget. I anslutning till gymnasiereformen på 1970-talet överläts skolorna till respektive kommuner, och bolaget ombildades 1976 till Stiftelsen Erik Johan Ljungbergs Utbildningsfond. Den är i dag en av landets största privata stiftelser för utbildningsändamål.

Många företag har drivit egna yrkesskolor men de flesta kom att upphöra eller inlemmas i det allmänna utbildningsväsendet.

Flick- och samskolor

De statliga läroverken var fram till 1927 endast öppna för pojkar. Därför var de privata flickskolor och samskolor som etablerades runt om i landet viktiga. De gav kvinnor möjlighet till högre utbildning när de statliga läroverken var stängda för dem. De gav akademiskt utbildade kvinnor möjlighet till anställning när de flesta statliga yrken var stängda för kvinnor.

Eftersom flick- och samskolorna stod utanför det statligt reglerade skolväsendet, fanns här möjlighet att pröva nya pedagogiska vägar, vilket på sikt även bidrog till det allmänna skolväsendets utveckling. I Stockholm fanns skolpionjärer som Anna Sandström. Charlotte Mannheimer tog initiativ till Göteborgs Högre samskola. Exempel finns även från andra städer.

Anna Whitlock startade flickskola 1878 och samskola 1893 i Stockholm. Hon introducerade en rad nya idéer som sedan blev allmänt accepterade i skolväsendet: Skolan stod neutral i religionsfrågor. Inslagen av naturvetenskap och praktiska ämnen som slöjd och gymnastik ökade. Det fanns också möjligheter för eleverna att välja mellan olika ämnen och att växla mellan teoretiska och praktiska uppgifter.

Undervisningen skulle vara verklighetsnära. I biologilektionerna var man exempelvis inte bara hänvisad till läroböckerna utan använde även växter och djur. Naturstudier och lektioner i det fria, liksom studiebesök, ingick i skolans program. Lördagarna gjordes till temadagar kring ett visst ämne. Både pojkar och flickor fick utbildning i skolköket, sy- och träslöjd samt undervisning i sexualhygien.

De privata flick- och samskolorna försvann successivt. Omkring 1970 upphörde de flesta av dem som då fanns kvar.

Från monopol till mångfald

På 1970-talet fanns bara ett fåtal privata skolor. De överlevande var främst skolor med särskild pedagogik eller med språklig, religiös eller kulturell särprägel som fick statsbidrag eller skolor med så hög elevavgift att de fick en mycket snäv social rekrytering.

Frågan om friskolor spelade ingen central roll i den politiska debatten förrän i slutet av 1980-talet. Det stora genombrottet kom med den borgerliga regeringens friskolereform 1992. Den var mycket långtgående och väckte internationell uppmärksamhet, bland annat har den amerikanske ekonomen och nobelpristagaren Milton Friedman uttryckt sig mycket positivt om reformen.

Den grundläggande idén bakom friskolereformen var införandet av en skolpeng, alltså att det offentliga bidraget ska gå till den skola eleven eller föräldrarna väljer. Den fösta som i Sverige lanserade idén om skolpeng (eller skolpenning, som hon kallade den) var Honorine Hermelin 1926, legendarisk ledare för Kvinnliga Medborgarskolan i Fogelstad, Sörmland, 1925–1954. Hennes skola är för övrigt ett lysande exempel på nydanande insatser av enskilda skolor.

Även om systemet med skolpeng har förändrats en del sedan 1991 så ligger systemets grundläggande principer fast. Kommunerna ålades med friskolereformen att betala minst 85 procent av den individuella eleversättningen till friskolorna. Efter att socialdemokraterna återtagit den politiska makten 1994 genomfördes vissa förändringar. Nivån ändrades från 85 till 75 procent. Vidare fastställdes att varje friskola måste ha minst 20 elever och att etablerandet av en friskola i ett särskilt område inte fick ha påtagligt negativa följder för den offentliga skolverksamheten i kommunen.

Så här har utvecklingen av andel elever i friskolor varit:

År 1992 fanns 25 friskolor på grundskolenivå och 21 på gymnasienivå. År 2002 var antalet 488 respektive 149. Läsåret 2008-09 fanns 677 fristående grundskolar och 414 fristående gymnasieskolor.

I den nya skollag som bereds inom Utbildningsdepartementet föreslås att bestämmelserna om kommunernas bidrag till fristående skolor förtydligas. Huvudmän för sådana verksamheter ska få rätt att överklaga en kommuns beslut om bidragets storlek hos allmän förvaltningsdomstol.

Högskolan

Universitets- och högskoleväsendet har alltid haft en statlig dominans. Men det har också funnits högskolor utanför det statliga utbildningsväsendet. Här är några exempel.

Chalmers har sitt ursprung i den "Industrie-Skole" som invigdes i Göteborg 1829 under namnet "Chalmerska Slöjdskolan". Den bekostades helt av medel testamenterade av William Chalmers, direktör i svenska Ostindiska kompaniet. Den kom att utvecklas till en regelrätt ingenjörsskola med vetenskapliga ambitioner. Chalmers blev en statlig högskola 1937 med namnet Chalmers Tekniska Högskola.

Stockholms högskola inledde sin verksamhet 1878. Den kom till stånd genom en insamling bland allmänheten och med ett tidsbegränsat anslag från staden. Stockholms högskola var modernare i ämnesval och verksamhetsformer än de statliga universiteten i Uppsala och Lund. Tyngdpunkten lades på naturvetenskap, i utvecklingsoptimismens anda.

Notabelt är att högskolan tillsatte den första kvinnliga professorn i landet, den ryska matematikern Sonja Kovalevsky 1889. (Den första kvinnliga professorn vid ett statligt lärosäte var Nanna Svartz som blev medicinprofessor vid Karolinska Institutet 1938). Stockholms högskola etablerat sig som ett framstående forskningsinstitut med en verklig forskarelit som lärare. En av dess professorer skulle också bli den förste svenske nobelpristagaren: Svante Arrhenius i kemi 1903. Stockholms högskola blev ett statligt universitet 1960.

Göteborgs högskola tillkom genom privata donationer och ett beslut i stadsfullmäktige 1887. Tanken bakom högskolan var, enligt de liberala initiativtagarna S.A. Hedlund och Viktor Rydberg att inrätta en fri akademi inom vilken professorerna fick tidsbegränsad anställning så att de inte stelnade till. Högskolan ombildades till ett statligt universitet 1954.

Handelshögskolan i Stockholm startade 1909 och är Sveriges äldsta handelshögskola. Initiativtagare var främst halvbröderna K.A. och Marcus Wallenberg.
Handelshögskolan är den enda större utbildningsinstitutionen i landet som alltid har varit privat och som huvudsakligen finansieras med privata medel. Den räknas som ett av Europas främsta lärosäten inom sitt område.

År 1923 grundades Handelshögskolan i Göteborg genom privata donationer samt kommunala och statliga medel. Så småningom blev Handelshögskolan statlig och uppgick 1971 i Göteborgs universitet.

Det finns också tre stiftelseskolor som bedriver sjuksköterskeutbildning: Röda Korsets Högskola, Ersta/Sköndals högskola och Sophiahemmets sjuksköterskehögskola, samtliga i Stockholm.

Den enda stora privatiseringsreformen inom högskoleområdet hittills genomfördes av den borgerliga regeringen när Chalmers i Göteborg och Högskolan i Jönköping omvandlades från statliga högskolor till självständiga stiftelser 1994. Finansieringen av stiftelsebildningen skedde genom att använda medel som hade frigjorts när löntagarfonderna avskaffades 1992.

Under samma mandatperiod gavs vissa fristående teologiska seminarier examensrätt.

Anders Johnson